Hur skulle du förklara vad ett trauma är?

Jeanette: Jag är noga med att sprida ett traumainformerande & icke dömande perspektiv på vad trauma är. Med det sagt, menar jag att trauma är allt som på individplan, överväldigar en människas förmåga att härbärgera den stress en händelse inneburit.

När ett trauma har uppstått, har minnet förenat med/till incidenten, splittrats & gått sönder.

Eftersom det är allmänmänskligt att jämföra oss med varandra & att värdera händelser, finns det en risk i att blanda ihop trauma (det som skett i kroppen) med en potentiellt traumatiserande händelse. Trauma är alltså inte händelsen i sig, utan den skada som skett i kropp & själ. Trauma är en bestående skada som behöver omvårdnad för att kunna läkas.

Hur kom du själv in på att specialisera dig på trauma?

Jeanette: Jag gick fyra år i psykodynamisk samtalsterapi, Erstas 12-stegsprogram för vuxna barn till alkoholister samt diagnostiserades av psykiatrin med ADHD & autism. Det var chockerande & kränkande diagnoser som utgav sig för att ”ge svar på” varför jag inte mådde bra.

Eftersom diagnoserna inte resonerade med mig, började jag läsa neurovetenskap & traumatologi & upptäckte att symtomen kan påminna om varandra.

Som forskningssköterska, lärde jag mig att det finns en distinktion mellan vetenskap & det som sker på golvet, i praktiken.

Det var detta som skett i mitt fall. Jag säger inte att man inte kan ha andra diagnoser när man har trauma. Men i mitt fall var det trauma som blev missförstått & missbedömt som NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Att felaktigt bli stämplad med diagnoser, kan få traumatiska konsekvenser. Ingen annan ska behöva lida, så illa som jag har gjort.

Därför brinner jag för att sprida traumainformerade linser & informera om vikten av att fokusera på vad man varit med om, snarare än att det skulle vara något fel på personen.

Det är sunt att reagera på en osund miljö. Vi är inte mer än människor, med allt vad det innebär. Tyvärr drabbar skuld & skam, traumaöverlevare hårt. Jag har blivit livrädd för människor som är dömande och lider av okunskap samt fördomar, vilket tyvärr är allmänmänskligt & stundtals händer oss alla. Speciellt i takt med sociala mediers framväxt.

Vilka är de största utmaningarna som du ser när det gäller obearbetade trauman och hanteringen av dem? 

Jeanette: Den största utmaningen ligger i att få människor att blicka inåt & hitta den inneboende läkningskraften. Den kan se olika ut från person till person. Det andra är att informera samhället om dess betydelse för individens återhämtning & resiliens. 

Dömande & exkluderingar är dess fiende. Vi läker i gemenskap. 

En annan utmaning ligger i att öka kunskapen kring skillnaden mellan chockerande händelser och det som rent medicinskt, är trauma. Trauma är hänsynslöst & drabbar HELA människan. Tyvärr är sjukvården uppdelad i kropp eller själ. Det är även en stor utmaning att få politiker välinformerade för att lägga resurser på behandling & prevention. 

2015 studerade jag folkhälsa på Karolinska Institutet, tyvärr var utbildningen undermålig gällande trauma, trots dess kostnader på folkhälsan. Idag skär man ner på både kuratorer & skolsjuksköterskor i kommunerna, vilket är förödande för barn som far illa under uppväxten och som drabbas av komplexa trauman. En annan viktig utmaning är att sprida kunskapen kring EPI genetik. Vi är inte våra gener och miljön har stort inflytande på genernas betingelser.

Vilka olika vägar ser du är hjälpsammast om man har ett emotionellt eller fysiskt trauma?

Jeanette: Det som är hoppfullt är att det finns kompetens & många olika läkande interventioner. Själv blev jag lyrisk när jag råkade upptäcka IFS (Internal Family Systems). Det är en terapeutisk modell med ett eget språk som utgår från ett inre ledarskap och helande kraft, vilka är medfödda och finns inom oss alla. Ett annat exempel är yogan, där man går via kroppen för att hitta kontakt med sin kropp och därigenom läkning. Olika metoder behövs, eftersom vi på många plan är olika och bär på individuella skillnader. Människans styrka är dess mångfald. Jag förespråkar ett holistiskt perspektiv där man ser & tar hänsyn till hela människan och är öppen för att kombinera olika metoder. Det finns ingen absolut sanning, inget är svart eller vitt. 

Ett emotionellt trauma är även fysiskt. Alla trauman påverkar individen, ända ner på DNA-nivå. En intressant studie kring epigenetikens betydelse på arv och miljö, är Dunedin studien. Den påbörjades på 70-talet och man hittade b la. MAOA genens betydelse för att utveckla en aggressiv personlighet, men med en kärleksfull uppväxtmiljö, blommar genen inte ut i blom. Studiens ledande forskare, bar själv på just den genen. Till skillnad från studieobjekten, som var våldsbrottslingar, hade han vuxit upp i en näringsriktig och kärleksfull miljö. I ett trauma-informerat samhälle tar samhället ansvar för att barn inte ska fara illa i av en dysfunktionell miljö. 

Var hämtar du själv inspiration när du vill växa som människa utifrån både ett individuellt och relationellt plan? 

Jeanette: Jag tror starkt på förebilder och några av dessa är; 

• Richard Schwartz (Familjeterapeut, utvecklat IFS-terapi)
• Gabor Maté (läkare, psykolog & författare)
• Bessel van der Kolk (läkare, författare, traumaexpert)
• Daniel Siegel (Professor, neurovetare & författare, myntade b la. begreppet ”Toleransfönster”)
• Peter Levine (Trauma expert, utvecklat SE-terapi /Somatic experiencing), Bruce Perry (läkare & specialist på barndomstrauma, anknytning)
• Tor Wennerberg (psykolog, författare, (anknytning)
• Dag Nordanger (psykolog, anknytning, trauma behandling)
• Stephen Porges (läkare & neurovetare, forskar på Vagusnerven, anknytning & trauma).