Alla söker samma sak – att bli sedda och hörda
Lotta Halvardson Ekdahl, på Livshantering, arbetar som utbildare och föreläsare inom psykisk ohälsa, suicidprevention och livshantering.
Lotta beskriver sitt arbete som att hon vänder skam till stolthet. Ångest till glädje. Tvivel till glädjefnatt. Är det så att vi behöver bli mer tränade på att hantera livet?
Livshantering
Livshantering, det mest betydelsefulla vi kan lära oss?
Vad innebär det enligt dig?
Livshantering handlar om att lära sig hantera svårigheter och att normalisera alla känslor. Alla känslor är helt normala. Vi behöver lära oss att uppskatta allt vi har i stället för att fokusera på det vi saknar.
Via olika medier får vi till oss att normaltillståndet är att vi är lyckliga och har det bra. Men så ser livet sällan ut. Svåra tankar och jobbiga känslor är en del av vår vardag men vi är inte tränade för att hantera det.
Människor som redan mår dåligt mår ännu sämre när de jämför sig med andra. Men vi jämför vår egen insida med andras utsida.
Hur kom du in på banan kring psykisk ohälsa, suicidprevention och livshantering om vi backar bandet lite?
Jag har alltid intresserat mig för människans inre. Som ung hade jag mycket ångest och jag ville förstå vad som skapar dessa känslor. Egentligen ville jag utbilda mig till psykolog men när mina tvillingsöner föddes tre månader för tidigt (1987) avled den ene och den andre fick hjärnskador av förlossningen. Därför blev jag tvungen att anpassa mitt liv utifrån honom och hur han fungerar. Det fanns inte utrymme att läsa på högskola.
Jag utbildade mig i stället inom ACT och det förändrade hela min syn på livet. I min roll som skolkurator och flyktingkurator kom jag i kontakt med människor som hade det svårt. Jag intresserade mig alltmer för vad vi själva kan göra för att lindra smärta och lidande.
På en föreläsning hörde jag talas om Suicide Zero och jag började engagera mig som volontär hos organisationen. Så småningom fick jag anställning som utbildningsansvarig. Efter en tid hamnade jag hos organisationen Mind och så småningom anställdes jag som en av de ansvariga på Minds självmordslinje.
Parallellt med mina olika uppdrag anlitas jag för att föreläsa och utbilda inom området psykisk (o)hälsa och suicidprevention. Min erfarenhet är att vi människor är mer lika än vi kanske tror. Vi behöver få uttrycka vad vi känner utan att någon annan värderar eller tycker något om vad vi upplever. Våra känslor behöver tas emot av andra och respekteras.
Jag har insett att alla söker samma sak – att bli sedda och hörda.
Vi har en tendens att underskatta oss själva samtidigt som vi överskattar andra. Högre utbildning och professionell kunskap är viktigt i många sammanhang men det medmänskliga stödet behövs i varje sammanhang.
Människor som mår dåligt behöver inte svar, de behöver förståelse.
Människor lider och dör i onödan. Vi behöver förstå hur värdefulla vi alla är. Att vara rädda om varandra – i stället för att vara rädda för varandra.
Du beskriver det så fint. Att vi behöver vara rädda om varandra och inte för varandra.
Ibland hör man att någon säger ”Du överreagerar” eller ”Du är så känslig”. Faktum är att det inte går att överreagera. Våra personligheter har formats av en rad olika faktorer. Vi har olika erfarenheter, upplevelser och trauman med oss i vår ryggsäck. Hur vi reagerar på något är individuellt och beror på vår bakgrund. De flesta har fått lära sig att inte visa vad de egentligen känner. Det är snarare så att människor underreagerar eller är underkänsliga
Våra känslor är med oss under varje sekund av vårt liv. Vi behöver behandla både oss själva och varandra med medkänsla och stor respekt.
Var hämtar du själv inspiration ifrån för att stärka upp ditt eget välbefinnande både på ett individuellt och relationellt plan?
För mig går återhämtning och inspiration hand i hand. Jag kopplar av när jag går i skogen, kollar på en bra film eller kriminalserie eller umgås med människor jag tycker om. I kravlösheten vaknar kreativiteten. I frånvaron av prestationskrav startar tankeprocesser och jag bearbetar intryck, funderingar och idéer när jag är ute och går. Det gäller såväl på det individuella som på det relationella planet.
